vertotá
Étymologie
- Dérivé de vertot (« règlement »).
Verbe
| Personne | Présent | Passé | Futur |
|---|---|---|---|
| 1re du sing. | vertotá | vertotayá | vertotatá |
| 2e du sing. | vertotal | vertotayal | vertotatal |
| 3e du sing. | vertotar | vertotayar | vertotatar |
| 1re du plur. | vertotat | vertotayat | vertotatat |
| 2e du plur. | vertotac | vertotayac | vertotatac |
| 3e du plur. | vertotad | vertotayad | vertotatad |
| 4e du plur. | vertotav | vertotayav | vertotatav |
| voir Conjugaison en kotava | |||
vertotá \vɛrtɔˈta\ ou \vertoˈta\ ou \vɛrtoˈta\ ou \vertɔˈta\ transitif
Dérivés
Prononciation
- France : écouter « vertotá [vɛrtoˈta] »
Références
- « vertotá », dans Kotapedia